Om Festivalen

Festivalen avslutat

Blennowfestivalen ägde rum i

Björnekulla kyrka och Kulturhuset Björnen, i Åstorp, Skåne

12-16 juni 2015

Susanna_Andersson_lowres

Kära musikälskare!
Varmt välkomna till premiär av Blennowfestivalen. Vi hoppas dessa dagar kommer kunna bjuda er på några fantastiska stunder av vacker musik och glädje. Fem dagar med varierande program men med fokus på att ge morgondagens blivande sångare och musiker en chans att visa upp sig. 
 
Initiativet till denna festival kommer från Björnekulla kyrkas organist,        Vladimir Masko, som blivit inspirerad av Ragnar Blennows historia och ville göra en festival i hans ära.
 
Med Ragnars namn så finns även Birgit Nilssons namn tätt sammankopplat. De två hade en varm vänskap och Ragnar var Birgits sånglärare under en lång tid. Då Birgit är en person som hyllats i många år med festivaler, stipendier, konserter och böcker så känns det extra roligt att kunna erbjuda er att göra en närmare bekantskap med en av de människor som fanns i bakgrunden och som hjälpt Birgit bli till den stjärna hon var.
 
Vi hoppas att kunna få dela vår kärlek till musik med er under dessa dagar.
Välkomna!

Konstnärlig ledare Susanna Andersson Evans

Om Birgit Nilsson

birgit_nilssonBirgit Nilsson var en svensk operasångerska (dramatisk sopran). Hon föddes 17 maj 1918 i Västra Karups socken i Skåne och blev hovsångerska från 1954. Hon fick dessutom motsvarande titel, Kammersängerin, i Österrike 1968 samt i Bayern 1970. Hon blev ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 1960.

Birgit Nilsson ansågs vara sin tids ledande Wagner-sopran. Hon sjöng även många andra stora roller, till exempel Leonore, Aida, Turandot, Tosca, Elektra och Salome. Enligt New York Times hade hon ”en röst med oklanderlig sannhet och ointaglig uthållighet”. Operakarriären fortsatte fram till 1982. Hon sjöng då huvudsakligen Elektra och Färgarhustrun (i Richard Strauss opera Die Frau ohne Schatten). Hon gjorde sitt sista operaframträdande någonsin i Frankfurt 1982 i rollen som Elektra.

Om Ragnar Blennow

blennow(Ur Birgit Nilssons biografi)
I Båstad verkade en av Sveriges skickligaste kyrkomusiker, Albert Runbäck. Han hade en kyrkokör med många fina röster och han hade engagerat en man som hette Ragnar Blennow som skulle hjälpa honom få rösterna i ännu bättre trim.

Denne Blennow var från Åstorp och tjänstgjorde som kantor och organist i Björnekulla kyrka. Han var även sånglärare vid läroverket i Helsingborg och var själv en tämligen känd konsertsångare och undervisade också privat i sång. Jag gick som katten kring den heta gröten innan jag vågade ringa upp Runbäck för att be om en eventuell uppsjungning för denne Blennow. Runbäck svarade att chanserna var små, Blennow had under den knappt tillmätta tiden mer än nog att göra med rösterna i Båstadkören och kunde därför inte ta hand om någon utsocknes, jag tillhörde ju kyrkokören i Västra Karup.

Han måtte ha hört hur besviken jag blev eftersom han tillade at om någon blev sjuk så kunde jag eventuellt få överta dennes lektion.

Det var ju ändå en liten strumma av hopp.

Under den närmaste tiden gick jag och önskade att måtte hosta och helshet drabba Båstads körmedlemmar och si intå så långt efter vårt telefonsamtal blev min önskan uppfylld. Runbäck ringde och meddelade att det nu fanns en tid ledig för mig. Vad skulle jag sjunga? Jag valde en sång av Ivar Widéen, ”Serenad”. Det är egentligen en man som skall sjunga denna sång, vilket jag givetvis inte låtsades om. Egentligen hade jag velat sjunga Wagner, men de enda noterna som fanns i bokhandelns i Båstad var Siegmunds Vårsång ur Valkyrian och den var nog ännu mera olämplig.

Jag infann mig i god tid och fick vänta i ett angränsande rum. En sopran hade lektion inne hos Blennow och hon lät väldigt fint. Hennes vibrato var stor som en böljegång. Detta hade även min pianolärare och det var nog beviset på fin sångkultur, intalade jag mig. Varken Stina eller jag eller någon annan i Västra Karup-kören hade detta ”avancerade” sätt att sjunga. Jag försökte att få fram samma fenomen och puffade mig försiktigt på magen. Jag blev allt ivrigare och märkte inte att lektionene där inne var slut. Den myndiga polisfrun och desslikes sopran var då på utgående. Hon passerade mitt rum och gav mig ett stingsligt ögonkast. Hon trodde kanske att jag gjort mig lustig över henne, men det var verkligen inte fallet.

Snart var jag inne hos den som skulle ha mitt öde i sina händer. Ragnar Blennow var en imponerande man, stor, lång, kraftigt byggd och utstrålade en auktoritet som gjorde att man krympte flera tum, både på längden och tvären. (Långt senare i min karriär berättade förre ambassadören Gunnar Jarring, som haft honom som sånglärare på läroverket, hur frikostig han var med sina örfilar.) Vi satte igång med Widéen. När jag sjungit färdigt tod han av sig sina immiga glasögon, torkade dem eftertänksamt medan han sa:
– Detta var mycket fint, fröken kommer absolut at bli storsångesrka.

Det gick som en elektrisk stöt igenom mig. Visserligen hade jag alltid drömt om att min eventuelle upptäckare med stor hänförelse skulle förkunna vilken förmåga världen väntade på, men nu när jag hörde det med egna öron blev chockverkan nästan för stor. Jag har inget minne av resten av lektionen, utom att Blennow uttryckte en önskan att arbeta med mig när han kom till Båstad nästa gång.

Jag cyklade hem som en galning upp för alla Båstads backar – en prestation bara det – rusade in och skrek:
– Jag är upptäckt, jag kommer att bli storsångerska!

Mor Stina blev både överraskad och glad och samtidigt stolt, medan Nils tyckte att det räckte mer än väl med vad jag kunde. Han trodde inte på min framtid som sångerska, i synnerhet som han menade att jag hade det så bra hemma på gården.